trettiosju
trots att han sårar mig gång på gång med sin spydiga attityd faller jag alltid tillbaka in i hans famn så fort han öppnar den
och, även fast det känns som att mitt hjärta ska spricka när han inte tittar på mig när vi är ute bland folk
biter jag ihop och låtsas att det är okej
för jag vill inte lämna honom
även fast jag borde
jag vill inte vakna utan honom
även fast jag borde
någonstans där innerst inne vet jag att han aldrig kommer titta på mig
på det viset jag önskar han skulle göra
och jag undrar varför jag är en sådan jävla idiot som håller fast vid honom
även fast jag redan nu vet att det kommer sluta med att han försvinner
och hittar en tjej som har allt det där jag har, för jag har absolut ingenting
trettiosex
jag skrev mycket förr
nästan varje dag
och, jag vet inte riktigt varför alla orden försvunnit ur mig
för jag har minst lika mycket känslor inom mig nu som jag hade då
mer besvikelser, mer ångest, mer osäkerhet
men framförallt mer av det där som alltid gör lika ont:
obesvarad kärlek
jag faller för pojkar som aldrig riktigt faller för mig på samma vis
faller för deras charmiga leende och deras gömda sårbarhet
jag vill ge dem den kärleken jag kan ge
för jag vet att innerst inne behöver dem den mer än vad jag behöver den
men, felet med att falla för sådana pojkar är att hur mycket man än försöker
vill dem inte ha den
och gång på gång hamnar jag på samma ställe
och gång på gång hamnar jag på samma ställe
lämnad och återigen med ett brustet hjärta
