wearenevergettingbacktothosetimes

för,

vad är hemskare än att vara kär i någon som aldrig kommer vara kär i dig?

och även fast han håller om mig när vi sover, känns det för bra för att vara sant.

som att något snart måste gå fel för att det ska vara på riktigt.

inte gå ner mig lika ofta
vara nöjd med tillvaron och kämpa på

men, det ligger alltid något där inne och skaver

och jag kommer nog inte bli något här i livet

bara tomma andetag

en hopplös drömmare

och även fast det låter sorgligt så har jag nog inget annat val

för jag hittar inte min plats och kanske beror det på

att jag inte har någon plats

det som gör det svårt

är att jag kommer älska dig så

det är inte ens säkert att han gillar dig
för, vem skulle kunna se dig nu?
när inte ens du själv kan det?

jag måste lära mig att släppa det förflutna

och inte låta det påverka min framtid

för jag förstör för mig själv

genom att tänka på detta vis

antagligen tar jag fler och fler steg ifrån honom
istället för att ta fler framåt

och komma närmre honom