trettiosju
trots att han sårar mig gång på gång med sin spydiga attityd faller jag alltid tillbaka in i hans famn så fort han öppnar den
och, även fast det känns som att mitt hjärta ska spricka när han inte tittar på mig när vi är ute bland folk
biter jag ihop och låtsas att det är okej
för jag vill inte lämna honom
även fast jag borde
jag vill inte vakna utan honom
även fast jag borde
någonstans där innerst inne vet jag att han aldrig kommer titta på mig
på det viset jag önskar han skulle göra
och jag undrar varför jag är en sådan jävla idiot som håller fast vid honom
även fast jag redan nu vet att det kommer sluta med att han försvinner
och hittar en tjej som har allt det där jag har, för jag har absolut ingenting
Kommentarer
Postat av: Anonym
en månad sen du skrev det här. snälla säg att du har gått vidare alternativt att han har ändrat sig så att det faktiskt är värt att stanna kvar.
Trackback
